Planck

Den har vuxit länge nu, känslan av att
något större borde skrivas,
något högre borde sägas,
något mer trängande än ljus
borde visas.

Det brinner så mycket, i världen.
Slukande, störande, förgörande eldar.
Närande, värmande, älskande brasor.
Och sådana som är både och eller mitt emellan.

Jag tröstade ikväll en vän,
men kände hoppet tryta.
Jag tröstade igår en annan,
och kände det växa.

Godhet, godhet, godhet.
Lyser igenom mig.
Vakar över mig.
Räcker bortom mig.
Större, högre, djupare.

In, förbi ögat, örat, hjärnan, hjärtat;
till benen, vår grund och stomme, vår bas.
Och får den att lysa.

Rutorna är så jämnt smutsade
att skärpan i världen utanför försvinner
och utsikten blandas med insikten,
det bakom flyter ihop med det framför,
en tvåvägsspegel i singularitet.

Och jag ser in,
och jag ser ut
som ett barn klistrat
vid färgglada rörelser och ljud.
För om det är något jag fått behålla
är det min förundran,
varje gång min naivitet slås i bitar.
Att lära sig, att få veta.
Det är den största trösten vi kan få,
i en så outgrundlig befintlighet.

I min tillvaro söker jag två saker:
Bot mot min ångest eller flykt därifrån.
I brist på det förra blir det flykten.
Från verkligheten till andra sidan linsen.
Där söker jag det filmiska, betraktandet,
förlossningen, förankringen.
Lösgörandet från Moder Jord
och Gubben i Månen.
Det är därför jag skriver,
det är därför jag ställer mig utanför;
i den verkliga världen
är saknaden också verklig.

Bara en sån sak som Göta Älv-bron
i vintermörker kan ta mig tillbaka.
Till ett telefonnummer i ett baksäte.
En avvägning utanför porten.
Ett första möte,
utan preludium eller orsak.
Och en natt som inte tog fart förrän då.
Och en skuld som aldrig riktigt försvann.

För även om jag inte gjort något,
visste jag att jag kunnat.
Det var det som drev mig till
att driva dig ifrån mig.

Hon sade att jag skulle slippa
möta minnena överallt, hela tiden,
i mitt nya tomma rum,
i mitt nya tomma hem.
Men tvärtom fylldes det nya tomma
med mina gamla minnen.
Det enda jag tog med mig när jag gick.

Jag kan fortfarande frammana dig;
ståendes här bredvid min säng,
i klänning som alltid, svallande hår
och stora leende ögon.
Brännande, brinnande brunnar.

Skillnaden mellan våra lidanden
är att jag aldrig måste glömma ditt.

Precis som jag överblickar min stad,
inte från kullerstenar eller
gnisslande spårvagnar
utan från ovan,
ser jag objektivt ner på min själ.

Och jag vet inte om det är kylan
i luften eller kylan i bröstet
som får mina ögon att vattnas så att
ljuset från den sjunkande solen bryts
och krackelerar.

I klar decemberluft,
nästan vindstilla,
nästan tyst, nästan vackert.
Jag räknade topparna på
de göteborgska Skanderna,
landmärken jag vuxit upp under.

Varje plats jag levat på
har hyst ett torn och en kyrka
att ty sig till.
I regniga försommarnätter och
stormiga stilla höstmorgnar.

Härifrån ser jag dem alla,
och min stad blir så liten och stor
på samma gång.