Kosmos
Jorden roterar alltid.
Men bara ibland känner jag det.
När bussen bromsat in,
kände jag för en sekund hur jag fortfarande rörde mig,
i någon obestämd riktning, på väg någonstans
med en hisnande fart, rakt ut i rymden.
Ingen sorg kändes för en lång lång tid
Tusentals människor i en strid ström,
ännu stilla stående.
Pastellfärgade väggar blockerar kärlek,
stänger den inne, håller den inne.
Murar av tid koncentrerar känslan till
ett okontrollerat ögonblick av extas.
Eldar brinner på himlen,
männiksor brinner i värmen,
världen brinner i mina ögon och
i mitt bröst brinner mitt hjärta.
Jag stapplade dövstum
genom flaskhalsen
och lät en flaska
svalka halsen.
Aldrig förr, aldrig igen,
tänkte jag - förundrad.
Och det blev som en dröm,
en minut efter uppvaknandet.
"Åhå, för låten du kallar ditt liv!
När det känns som en kniv inuti
Åhå för gitarren, som skriker i öronen
För elden, som bränner ut mig
För sista kulan i pistolen
För Kowalski med foten
på pedalen."
-
Terrakotta
Teglet hämtar sin färg från jorden, från den röda tonen från bergen i väster till den blekt gula från slätten i öster.
Ett spektrum av brända nyanser, leran väser i solen och himlen speglar dess färg i söderns skymning.
I norr är marken svart, men vit av puder och röd av rogue, överklassens lyx och illusion om att vara något annat, kanske till och med förmer?
Här finns hus i alla färger, men bara människor av en färg, och så de andra.
De som bränts ur annan lera, annan jord från andra berg, lika gamla och stora som våra.
De som vi inte vill kännas vid, de som skakar oss i grunden, för de är brända i samma ugn.
Våra förlorade syskon; åter komna!
Elden är helig, ugnen är rund, varm och trygg.
Leran glöder i en annan färg, men stammar från samma hav.
Och vi spricker alla lika lätt när man slår oss.
"We're all water from different rivers
That's why it's so easy to meet
We're all water in this vast, vast ocean
Someday we'll evaporate together"
Vitterväder
En gammal man ser ner på mig,
hans blåa öga döljs av en mjölkvit blinkning.
Han har för länge sen tappat tron, tappat styrkan, förlorat hoppet.
Med kosmisk alzheimers blickar han ut över en värld
han känt och vunnit, men förlorat, och förlorar sig själv.
Gud är inte längre vad han varit, tänker han,
när kyrktornen döljs av tusentals fönster
med tusentals liv bakom.
Bakom tornets fönster finns blott mekanik,
ett urverk som tickar på för att
till och med tiden glömt bort det.
Det kommer en dag när även den här mannen dör,
men först skall han sörjas och saknas.
Tills dess existerar han som sitt eget vaga minne.
Han såg sina barn dö, och han grät.
Han såg sig själv dö, och han grät.
Han såg mig se honom dö, och Gud grät
bakom mjölkvita ögonlock, tunna som dimma,
stora som berg, men lätta som dun.
Alltjämt gråter han.
"God is a concept
by which we measure
our pain"
