Andakt
Jag antar
en välbekant känsla av tomhet,
jag antar,
att folk fyller med sprit.
(En självuppfyllande profetia)
Det är ett slags livlöst liv,
kring vilket discokulans skimmer
sig vrider och vars hjärtslag basen statiskt söker efterlikna.
(Orsak och verkan)
Skulle det vara ljus i slutet av tunneln?
Skulle det då vara blindheten själv
eller glansen från en spegelbildstjärn under natthimmel?
(Moment 22)
Halo
Jag tror att somliga skulle fråga
"fryser du inte?"
och det gör jag inte.
När jag var liten var natthimlen svart,
senare mörkt blå.
Idag är den aldrig så enkel, så tom,
den är en världsomspännande regnbåge
mellan djupaste purpur och blekaste turkos.
Och när jag ser den så anammar även jag
ett spektrum, en komplexitet,
där jag kan vara hela mig på en gång.
Aldrig.
Fågelsången är nästan öronbedövande
där den kommer svävande från hela världen.
Och jag är tillbaka, med nya ögon
och ett svalare hjärta,
egenskaper som jag önskar att jag haft
redan då.
