Planck

Förlåt mig, men jag klarar inte det här längre.
Ryser vid bara tanken.
Blä, blä, och åter... ja, blä.
Svenska språket misshandlas grovt av alltför många. Jag funderar faktiskt allvarligt på att ta det till domstol. Det vore intressant att se hur det skulle gå. Jag fick mig en grov chock när min svenskalärare talade om att hon accepterar stavningen "dom" när det avsedda ordet är "dem", eller för den delen, "de". Känner inte igen mig i mitt modersmål längre. Adjö.

I natt kunde jag inte sova. En massa E. Coli i huvudet, som sig bör.
Åh, om ni visste vad jag ville skriva då. Vad jag ville skrika, med text, kallt och känslolöst. Bara förakta, spotta och spy med avsmak i ögonen. På er, på dem, på mig och dig, och på det mesta här i världen. Men det gjorde jag inte, och tänker inte göra det nu heller. Ville bara tala om det.

Sen sov jag.

Idag har varit en inne-dag. En dag att läsa, skriva, skapa och förstöra. Och neutralt och lugnt betrakta regnet som inte alls smattrar mot rutan.
På något sätt har tiden gått precis så fort som den ska, idag. Dagen har varat precis så länge som den borde.
Och den tar slut nu, precis som den borde.

Sen sov jag.

Jag har infört en ny kategori, för att bringa ordning i leden av texter.
Välkommen, "Melankoli/E. Coli".
Hem för melankoliska, pretentiösa och självömkande inlägg, vilka kan liknas vid sagda medlem av vår intestina flora.

Ville bara glänsa lite.

Jag hade skrivit ett inlägg på långt mer än en rad
Men det tog jag bort
För det slutade som en tråksam tirad
Det var alltför tomt och torrt

.

Tro nu inte att jag är en sån som bara njuter av sol, och som sover halva året i väntan på midsommar.
Jag är och förblir ett vinterbarn, fött i mörker och kyla. Det är romantiskt på en annan nivå, en annan dimension av lycka.
När regnet faller blir jag inte ledsen. Min ångest springer ur andra källor, och även med en piskande västanvind i ansiktet kan jag le varmt. Och när snön faller, känner jag oftast bara lycka.

För snön är så ren och blank, den fryser mitt hjärta och lägger all ångest och all gråt på hyllan. Den speglar den kalla vintersolen och skiner upp min värld, och friskar upp mina ögon.
Sen kommer vintermörkret, tidigt men varmt. När man vandrar mellan gatlyktor som svajar i blåsten, ser snön virvla ute på gatan, och sluter sig i sin varma kokong av bomull. Med vakande ögon ser man på allt vad som är vackert, och vet att ingenting kan fånga en, för man är inte där egentligen.

Ordlekar om väderlekar skriver jag sällan
För det är inte mödan värt
Man fastnar alltför lätt emellan
Något fyndigt och elementärt