Planck

Hud skimrar till i mörkret, 

reflekterar stjärnljuset

ut mot oceaner av sammet.

Eller inget.

 

Såhär vid havet kan jag leva med tystnad,

för något växer inom mig i lugnet

och gör varje ögonblick

till förväntan.

 

Du säger att man kan se

Danmark härifrån,

och jag tänker på

att allt är outforskat

om man bara aldrig

öppnar en atlas.

 

Samtidigt glänser Skagerak

under fyrar, fiskebåtar och

förgånga färjors lanternor.

Din röst darrar lite,

men det är inte melodin jag hör på,

utan en andningstakt och en hjärtrytm.

 

Och jag kan leva

med tystnad;

eller älska

med sång.

Vindkraftverkens fula tunga

industriella syntetiska vingar

rör sig estetiskt olagligt

över fälten, slår hål på myten

om fåglarnas envälde.

 

 

Horisonterna i det här landet

är för anonyma,

för mycket himmel,

för lite att se.

Människorna i det här landet

är för anonyma,

för lite att se

förutom där de står.

Jag vill vara den person

som förstår dig.

 

Som förstår om dig

det ingen annan

förstår om dig.

 

Och jag vill bära den hemligheten

på min tungspets

att ge åter till dina öron

och ditt liv

när inga andra ljud hörs.

 

Jag växte upp mitt emellan två ord.

Blev vuxen efter ett andetag

som aldrig kom ut igen.

Fann mitt mål mellan raderna

i ett muntligt kontrakt.

 

Skruva dina axlar

tills mina gängor passar in

i det där hålet du bär under blusen.

Tills mitt snurrande huvud

har en plats på din hals.

Tills mitt hjärta bultar till

rytmen du bär under bluesen.