När jag gömmer mina ögon
bakom kalla fingrar
vet jag inte om det är för
frustrationen, sorgen, sanningen
eller bara tröttheten.
Det kanske är drömmen
om att någon ska lägga en hand
på en axel,
hoppet om att någon ska höra
framviskade ord,
en darrande röst
genom skakande händer.
Viljan att bli bekräftad
som svag och sårbar,
önskan att bli erkänd som människa.
Det kanske bara är ett sökande
efter en uppmuntrande oförmåga
att lyssna.
"Hör ni mig nu?" säger jag, knappt,
in i en bubbla av gränslöshet.
Varför sitter jag här igen?
Just som en morgon av sen sen höst
eller tidig vår
smög sig upp över Pennygången
satt jag här.
Då var det tidig vår.
Nu är det sen sen höst.
Och morgonen är mycket mycket senare.
Mina ögon vill slutas,
min puls vill sjunka,
mina vener och mitt hjärta vill lägga sig ner
så att blodet kan flyta omkring i kroppen
utan tyngdkrafter och tryck.
Min kropp vill bli en formlös massa.
Men jag vill något annat.
Det kanske är något slags trots,
något jag inte fick bevisa när jag var liten.
Eller så är det det medvetna valet,
att stanna i ensamheten
- och den svåraste ensamheten -
för att lära mig att leva med den.
Era andetag, era hävande bröstkorgar,
era lugna trygga ansikten som vänder sig in mot
filtar, kuddar och tyg.
Er gemenskap i drömmar och tidsförlust.
Min isolering i vakan och sinnenas värld.
Det kanske är att jag vill bevisa
att jag är något även utan er.
I silhuett mot himlens gråblå väv
tycktes löven mer som tredimensionella former
som kastade sin skugga mot
Platons oändliga isblå grottvägg.
Torra och skröpliga hängde de som förhårdnade kokonger
från nakna grenar, förpuppade kroppar, knoppar
halvvägs genom livet och dess transformation.
Transformationen är tidens nyckel,
utan metamorfos inget händelseförlopp,
utan förändring ingen stagnation.
Tiden och ljuset, Einsteins kärleksbarn, Tor och Loke,
förvränger materien - och varandra.
Som skuggan som faller bort och bleknar
när mina steg och hjärtslag för mig närmre
sekunden
då jag står under
gatlyktan
och låter tanken ta form.
Att löven, pupporna, stagnationen eller den inre förvandlingen
slutligen ska falla från nakna grenar och sinnevärlden
för att pröva sina vingar i en flyktig tillvaro av fritt fall
och fri förvandling.
Att de ska bli vad de sökt,
just som de landar i myllan
för att aldrig mer ha knopp,
inre ljus eller total frihet.
Säger något viktigt: Tiden och ljuset går fort.
- Kosmos
När ens puls
får hela världen att darra,
man tappar balansen
fast man sitter stadigt
och plötsligt svettas man
under vinterjackan.
När ens självbild revideras
och man tänker:
Jag är en person som sitter här.
Nu eller alltid, det är mitt syfte,
min existens.
Mitt andra liv är kvar
i det som numer måste kallas
"där".
Någonstans mellan två torg
släcktes alla lampor, mörkret
sögs in av undertrycket
och Slottsskogen
kom så mycket närmre.
Tänkte på blå neonljus
på en dubbeldäckare
på väg 40, sent i november.
Snart är jag där igen,
på bussresor om natten eller vintern
eller både och.
Hur liten är världen?
