Pseudonymer och Freuds cigarrer
Och då kände jag mig som en poet.
Mitt i natten, under en skrivbordslampa,
fylld av stormande känslor och tankar.
Första gången på fem månader.
ljus
Fem månader, det känns
som att det är längre än så.
Ett helt annat liv, ett annat jag.
Och om fem månader till,
var är vi då?
Mycket kan hända på den tiden;
I should know, Rascowen.
Jag tänkte på det, när dagen kom.
Ett år - var det fortfarande inte mer?
Var det inte en livstid?
Var det inte en annan värld?
Jo, och för oss båda, Lemoneye.
Och du sade det, när vi sågs.
Fyra år. Är det så mycket?
Tiden går ju fort när man har roligt,
men däremellan då, Krollsplint?
Ni har fått namn, ni har tagit namn,
ni har burit dem som kronor och som bojor.
Ändå är det inte dessa namn som jag minns er som
- det är de namn ni givit mig.
I vinternatt i Änggården.
På en parkbänk vid näckrosdammen.
I ett mörkt vindsrum med stjärnor, både ute och inne.
"We drank dandelion wine and we reminisced
about the moment that we first met that day
Then we reminisced about how we first reminisced..."
Och du, min ängel! Du som är hösten och havet,
lugnen och stormarna efter varandra,
skrattet mot skyn och tåget till livet.
Ditt namn är givet, men inte taget.
Det är buret, men utan tanke.
Och det är inte vad du är.
Det namn du gav mig
är vad du är, och
det namnet är
kärlek.
Och jag som trodde att undanträngda känslor
och komplex bara drabbade perfekta
eller defekta människor.
"One thing you can't hide
is when you're crippled inside"
Klotter
Så länge jag kan minnas har jag fascinerats av naturen, landskap, panoramavyer.
Det storslagna; det eviga som tonar bort i fjärran.
Kontrasterna; det stora och det lilla, spegeltjärnarna som skymtar mellan de stolta tallarna.
Himlens ohindrade djup, skogens täckta mörker som är djupare och grundare på samma gång.
Molnen som rusar fram, evigt förändrande visionen av skyn.
Och vägen som rullar under bussen, istället för hjulen.
Tusen höga klippor reser sig och faller när de/jag far förbi.
Och ovan allt, ovan mörkret, rymden och det konkreta och fattbara,
hänger det mest osannolika jag någonsin ska få se.
När världarna byter plats, skogens mörker blir till nattens magi och
himlen täcks av tjära, ser jag nakenheten i dess renaste form.
Varje löfte jag har gett har jag brutit,
på ett eller annat sätt.
Varje hjärta jag haft har sig slutit,
utan att jag fått rätt.
Varje dröm jag drömt har jag njutit,
men bara genom sömnens slöja sett.
Varje dikt jag skrivit har jag knutit
till mitt liv, min värld, mitt...
Stjärnman
Å, dessa höga skepnader
i natten, morgonen, skymningen.
Skjuter mot himlen, skyler mot vinden,
skingrar sig för intet, skyddar de skygga.
Vad som än må ske finns de alltid,
lika skyhöga och enat eviga som bergen.
Dagens bön,
till långväga makter
och osedda världar:
"Träd så fram, ljus i fjärran,
män av månsken.
Visa oss era skinande skepnader,
i det att de oss hopp och frid skall skänka.
Låt inte vår smärta och vädjan
hindra er i ert heliga uppdrag.
Men jag ber; hav förbarmande med
våra ömma hjärtan och hjärnor.
För med vår tro är ert korståg befäst.
Amen."
Om jag kunde rädda era frusna hjärtan, vet då att jag ville.
Men det är inte vad jag söker som är ert svar, utan vad jag förlorar och förkastar.
Och vice versa.
Tillbakablick
Jag var på hemväg en natt i maj,
hörde älven brusa stort som fan.
Asfalten var svart och regnet blänkte
under gatlyktorna.
Nedanför kyrkan verkade natten plötsligt ljus,
och i backen doftade det syrén.
Jag var inte ensam med mig själv
på samma sätt som när du gått.
Historien i marmor
Tiden och ljuset går fort,
snabbare än varandra
om vartannat.
Dagens jättar från Don Quixotes tid
slår vilt omkring sig, söker att skada
något de inte kan se.
Precis som sin namne.
Fastkedjade som oxar drar de våra lass
ur luftens vrede och solens ljus.
Babylons upplysta trädgård
hänger över mig, i en sal
gjord för tid (och ljus?).
I mina ögon flödar vatten,
rinner över kanten och faller
mot golvet, där det klamrar sig fast -
den sista tryggheten innan ovissheten
som är livets kännetecken.
Nervositeten stegrar sig,
lampan lyser rött och jag
faller tillbaka ner i en avgrund
av darriga händer och undertryckt
desperat irritation.
Mötet med döden gäckar mig.
Jag räds inte smärta, sorg eller tomhet.
Jag räds förlusten av förmågan att
uppleva dem.
Varmfront
När jag så vandrar genom allén upp
mot mitt hem, slås jag av en vision.
Fladdrande löv i eldens färger flyger
upp och runt, fort: En explosion!
Som tunna glödande flagor av papper,
slängt på elden men stulet av vinden.
Det är så tyst.
Som om allt ljud slitits ur luften,
i ett enda andetag, en högljudd
stöt av värme.
Jag vandrar som en hjälte genom
resterna av en bomb, genom det
härjade landskapet.
Förvridna skepnader,
krossade ting.
Väntar tålmodigt på att vinterns vita
glömska ska skölja över oss.
Hösten går fort.
I ett ögonblick vräker den sig över oss
med eld och brännande kyla och storm.
Sedan kommer döden, vintern och lugnet.
"Jag har liksom gömt mig i ett halvår under täcket
för att skydda mig mot ensamheten och tvivlet
och mot tomheten efter explosionen.
Och jag ser stormen komma närmre och jag väjer.
Tills hon ringer, och jag svarar, och hon säger..."
Lappsjuka
Jag är ett träd.
Vi är en skog.
Skuren av stigar,
gränser och floder.
Somliga sträcker sig högt,
en del breder ut sig, andra
står skyggt i blåbärsrisen
och väntar på något större.
Vi rör aldrig riktigt varandra.
Bara ibland fladdrar våra löv
för samma bris, och vi möter
en skenbild av någon annan.
Vi lever så oerhört länge.
Vinden böjer oss:
Några faller,
några reser
sig upp
igen.
Jag är en sten.
