Planck

fara, i timmar.

Lämna min värld,

och lämna

det jag bär med mig

på vägar omgivna av

skogar, fält och himmel.

Jag saknar Norrland, de öppna vyerna

ovanför trädgränsen

och det blå månljuset som bara knappt

tränger igenom barren

ner till grusvägen.

Längtar tillbaka till gråa strandpromenader

på västkusten, öarna.

En orgel, smått förfallen, på en gård i söder.

Svallande vågor där två krafter möts,

och resultanten är frid.

Vad som helst förutom tegel, tegel, tegel och betong.

Trodde att valet var taget,

men här är det, i kvalet

till ηανδβΟλλσ-VM och

de sista mörka dagarna

innan morgonårets kröning.

Visa mig, visa mig,

visa mig, visa mig,

visa mig, visa mig,

visa mig, visa mig,

visa mig, visa mig.

Om det finns något

särskilt att leva för.

kastar han sig mot muren,

världens reling

under vilken stjärnhimlen speglas

i tjälen, tjäran, skäran av glöd

mellan maktens hammare

och nattens städ.

Han plöjer genom snön,

stigande på ömsom

svart asfalt

och ömsom

vit förstenad rest

av en idyll.

Lika planlöst stiger hans

fingrar fram och tillbaka,

dansar en okoordinerad vals

högt över svart och vitt,

afton-bladet,

Masthuggstorget.

Vita björn, svartklubben.

Slår ett slag för folket,

tiden, talet, liden.

Missar milsvitt, men rusar

utför 2000-talet

tills han når en blandning

av Nixon, fadersfigur

och varseblivning.

Remix.

Vem är han, poeten i natten, pennan i hand?

Mannen i hatten, hjärtat i brand

och idel nya ord, idel gamla tankar.

Ungdomen; eller det som går honom förbi.

du som kände mig innan jag fanns att känna.

Vad är det du ser, vad spår du i min framtid,

vart leder mina spår?

Evigt hopp, evig förtröstan,

till ett blödande hjärta

och en rastlös själ.

Jag trodde väl att jag

visste vad jag skulle,

men min kraft svek

och jag kände:

Fan ta't.

Som jag vetat, som jag haft,

som jag velat, som jag sagt.

Som jag drömt, tänkt, glömt, känt.

Om man är summan av sina erfarenheter

och jag byter ut dem efterhand;

byter jag då ut mig själv, på gott och ont?

---

Vuxenblivandet

smyger sig på.

Tiden då man inte ville,

tiden då man inte kunde vänta,

tiden då man är där och

inte vet vilket det är.

Längtan eller avskyn.

Kärleken och kärleken.

När pubertetens långsträckta

startbana

får slut på asfalt,

och man måste lyfta.

Svaret står skrivet i er panna.

Kan känna att jag bara vill sova bort Januari, släppa allt jag vill och allt jag måste och inte vara något alls en tid.

Ställer krav på mig själv, ställer krav på andra, blir ställd av en del.

Vill, men kan inte - kan, men vill inte.

Det finns aldrig någon flyktväg,

livet förföljer dig vart du än går.

Det enda man kan göra är att lägga sig till rätta

och hoppas på att man vaknar upp i en bättre tid.

Eller kämpa så hårt man kan för att slippa kämpa.

Det är en evig strid.

Just som en morgon av sen sen vinter

eller tidig höst smyger sig upp över Pennygången

och himlen blir så där violett och skär,

sänker jag mitt ansikte i mina händer och biter ihop.

Inte för att stänga inne, men för att släppa ut.

För att jag inser att jag tappat greppet om delar

av det som definierade mina principer för två år sen,

för att jag inte vet om det är något att ångra eller likgiltigt

betrakta som livets gång.

När solen gick upp, som nu, fast tidig höst,

satt vi uppe på Guldheden, högt ovan trappor,

högt ovan sistaminutensemestrar och mammas nya kille,

och kände byggnaden bakom oss värma våra ryggar

med den livskraft som bara sovande, snart vaknande

vanliga människor har. Våra ansikten värmde vi själva.

Frustrationen kom plötsligt, och jag vet ännu inte varför.

Vrider mig i min tilltänkta grav flera decennier för tidigt.

Vad är det jag tror på nu?

Finns där något som ersätter det stora äventyret?

Eller är det just saknaden - som efter en käresta,

som får mig att blicka ut över min världs gränser och undra

vad hon, hon och hon gör just nu?

Som om jag svikit något.

ur ord,

ur mitt inre,

satt i rörelse av

rödspeglade skuggor

och tvåsamhetens

krig mot självständigheten.

Som förut, över ljuset,

galaxens mitt trettio meter nedanför

och de glesa punkterna som markerar

Vintergatans döende extremiteter

ovanför.

Landningsbanan, ledljusen till "bort".

Mellan ljus och mörker befann sig plötsligt

hela jag.

Jag var närvarande, jag var medveten,

jag var känslomässigt kluven.

Ett slags uppgiven likgiltighet

vid Pusterviksgatans klubbar

och Nygatans vinglande konversatör.

I Allén satt passionen och drömde sig bort,

bidande sin tid.

Eller såg den upp mot höjden,

på andra sidan vattnet,

och sörjde för sin lojale förkämpe?

Vinden förtäljer intet i natt.

Den korsar vårt drama och känner

segerns sötma och tårarnas sälta

simultant.

Inget blev som det var tänkt,

men allt blev som det var förutspått.

Cynismen är alltid segraren, för även

i förlusten är det dess seger.

befrielsen, uppenbarelsen,

slaget mot huvudet,

slaget mot ytan.

En defibrilator för världen

i mitt huvud.

Jag ser fortfarande

hur öde vägen var,

hör suset från en bil

längs Övre Husargatan,

de glödande spåren

under nattskiftet,

mörker i Änggårdsbergen

och soluppgång på Guldheden.

Jag lever i ögonblick,

men inte alltid i nuet.

Vad gör den med oss?

Vad skulle den göra med mig?

Jag saknar stora sorger,

stora vågor och hemligheter,

sådana jag har och sådana

som andra har för mig.

Hur levande är jag?

Relativiteten spelar in

och jag minns tider

när jag kunde gråta hela nätter

och skratta hela dagar

(och vice versa).

Var det naivitet och ungdom,

var det ett starkare hjärta?

I så fall, vart går jag nu?

himlaväven, världsrymden, stjärnglansen

och avståndsbegreppen.

Vart jag mig i världen vänder

slutar jag vid bastanta former,

lera eller sten som står som

uråldriga, eviga barn och

ser på världen

med helt andra ögon.

Att kalla det för herrens hus

är nästintill förfelat,

för vad de verken säger till mig

med arkitektoniskt djup

har inget med herrar att göra.

De talar förundran, frihet,

mänsklighet och den poesi

som vi alla bär, det som är

att vara sin egen.

De talar demokrati,

barnslig tillit, naivitet

och sommar.