Fyrtornet III
Jag ser rakt in i torrdockan och undrar
hur lång tid den tog att bygga.
Vilket arbete som lades ner
på att ge de trötta och slitna
en chans att hänga kvar, lite till.
Det ultimata fältsjukhuset;
och slaget som symbol är tillbaka.
Hur våra tungor möttes i en kamp
om allvarets och lättsinnets storhet,
hur våra knytnävar slog
samman med våra knytnävsstora knyten
av blod, svett och tårar.
Det är en evig strid.
Och ändå fåglarna.
Fyrtornet II
Så: En bild av ett krig, en strid
ström av molnbanker och flanker.
Och ändå fåglarna.
Måsarna är inga stridsflygplan,
de är vita freds- och frihetsduvor.
Deras avbild, fördärvad i efterliknandet,
tjänar slutligen motsatta ideal.
Snart ingen mer luft under vingarna.
Berget har torr skrovlig hy,
den gör ont att smeka
och vägrar att ge vika.
Men stannar man med handen
kan man känna
liksom osynligt solljus
strömma ur dess skinn,
en puls, två pulserande
hjärtslag från en kärna av värme.
Fyrtornet I
Staden sluttar, lutar sig
mot vattnet och leran
alltmedan himlen trycker på
allt mer.
Och ändå fåglarna.
Det är därför vägen till havet
alltid är lättare.
Tio regementen står uppställda
ovanför Ramberget,
tio skvadroner i fronten,
tio slagluftskepp med laddade kanoner.
Redo att regna Sank Elmseld
över bergens ljung,
barnens skratt,
och asfaltens törst.
Simbelmynë
Music for backlit skies
over landscapes focused on blues
and seas made of mist and green.
A breeze so light
it was insensible
to my coarse skin.
But in it the flowers shivered infinitely;
over these graves and grounds.
The tower reached indefinitely;
into a pit of names and sounds.
Tavelkrita
Jag är så rädd att inte nå fram.
Att jag ska bli sittande
med min slarviga handstil
och mina kryptiska ord
och förbli outtalad.
Tänk om den ofrånkomliga darrningen på rösten misstas för tvivel?
Eller om min flackande blick blir ett tecken på ambivalens?
Om mitt kapsejsande hjärta och mina slokande lungor
blir uppenbara och avslöjar min skräck
-
inte för det sagda, utan för det aldrig hörda.
Och tänk om du hör ...
Men aldrig svarar?
Matris
Från dig lärde jag mig romantiken,
från dig empirin,
från dig sorgen och från dig begäret.
Från dig kom saknaden och från dig kom skulden.
Med dig tändes gnistan, med dig väcktes apatin.
I dig fann jag tystnaden.
Idag fann jag orden.
"Eclipse"
Den blekaste låga på berget,
aningar av glorior och spotlights,
och ett gyllene dis i skyn,
en hägring av sand,
ett täcke av honung.
Plastik
Jag har ofta talat om farväl
"ljuden som förknippas med ett avslut"
och saker jag förlorat,
men aldrig har jag yttrat det ordet och aldrig har jag accepterat en förlust.
Döden gäckar mig,
i tanke och i kropp,
och min seger blir ett nederlag
när jag skyddar mitt liv under ett abstrakt Pompeji.
Pyroklastiskt flöde av vanmakt,
lyckan står den djärve bi.
Smärtan är min stora gåta,
att möta avsked med mod och frid.
