Automatur
Byggnaden pryds av bröstvärn,
en spetsbård för estetik
där entalpin agerar resår
i universums klädnad.
Formen återses längs horisonten,
Guldhedens artificiella toppar
över den namnlösa höjden
och skorstenarna som skjuter upp
sig själva och sina innandömen
över Hisingen.
Jorden är ett kugghjul
som roterar friktionsfritt i galaxen,
hakar aldrig i, driver aldrig på,
behåller sin rörelsemängd för sig.
Tystnaden är bristen på entropi.
Dammet är vi, i urverket.
Tiden är väntan.
Papyrus
Kan jag få sätta ord
på mitt tvivel och
min längtan bort?
Kan jag få sätta ord
på dig?
Räck mig din hand,
täckt av hud,
att vila ett stift
och en tanke mot.
Visa mig vad mina fingrar
som i trans kreerar
på din handflatas
linjerade förbundsark.
Viska till mig
vad min egen tunga
inte förmår förmedla,
läs det från mitt inre
till ditt yttre och tillbaks.
