Fågeldikt
Bussen runtom mig
slukar väg och vintersky
- lämnar allt för gott.
När så lärkungen
ser ut över boets kant
darrar hon av skräck:
Marken därunder
täckt av fallna ting och blod:
Kontroll över allt.
Att livet är byggt
på lögner och fasader:
Så lätt de spricker.
"Kom och flyg med oss"
sjunger allmänhetens barn:
Dilemmat består.
Passion genom tiden
Hur en timme reser framåt,
lämnar ett spår av damm
som jag kan följa,
bak till det ögonblick
då ett ögonblick föds
och stannar,
evigt springande
bakom mina tunga dörrar.
Efter en höst och en sensommar
visste jag vad jag ville bli:
Passionerat olycklig,
depressiv,
självömkande.
Jag hade upptäckt friheten
i fritt kännande.
Sen dess har jag
sprungit, sökt och funnit
famn efter famn
som inte ville ha mig.
Och jag grät mig till sömns.
Men i grunden var jag lycklig.
Maur
Att tala om en dröm
är aldrig detsamma
som att stå vid
ett outgrundligt vägskäl
och välja
den självklara stigen.
Mot händelsehorisonten
hos något helt naturligt
i din värld,
helt exotiskt som
en skönhet.
Att tala om en dröm
är att utforska
oförstående
och ensamhet.
Nekrosis 2
Alla dessa gnistrande pärlor,
uppspända, uppträdda, upphöjda.
Men allt de belyser är kylan i
människornas blickar.
Global uppvärmning,
lokal infrysning.
Inlagda i salta tårar som fiskar,
ljudlöst gapande på varandra och på
en händelseutveckling de inte rår på.
Under loppet av en livstid slösar de
sina sista andetag på att tala
till de som inte förstår,
i ett land där inga ljud längre hörs.
Även cancern ger upp,
kravlar därifrån och
in i ditt/sitt skal.
Nekrosis 1
Fåglar, nej, flygplan, nej, stjärnor
på telefonledningarna
mellan ljus och mörker, stad och skog.
Eldflugor som lever sina liv i
det återkastade skenet
mot asfaltens regntyngda spegelyta,
upp på infrastrukturens himmelska väv.
Sakta tynar verkligheten in i skuggan av
skyskrapor och spårvagnar.
Snedtända, snedvridna, sällsamt skenheliga
i sin påkostade ödmjukhet och spelade,
spegelsanna ärlighet.
Hur ska jag känna igen dem,
om jag aldrig känt dem ens en gång?
Masker byggda av andras händer i deras
ansikten, stopp och stötar, batonger av
socialisering och tazers av förvirring.
Tårgasen göms hemma, men släpps ut
närhelst du är ensam.
Tro mig, dagen kommer då
du känner dig själv men ingen annan.
Dagen du dör är dagen du lever för.
Renässans och revolution
Först på natten kan man släppa taget
om sin identitet, och bli till sin själ och
sin längtan.
Pratade med någon - hon sade att det
var patriarkatets fel.
Så jag sade: Var så god och hoppa,
patriarkatet sover nu.
Vi gick, vi såg, vi skrattade.
Väntan på en främling för en väns skull.
Språng längs spåren för jaktens och sakens.
En ringlande mask av
säkerhet och oro,
jag såg fasaden falna och
baksidan av månen lyste på bakgatan.
Mängder av ansikten, men framförallt
kroppar och deras päls, och inga möten
annat än de oväntade och oplanerade.
Jag överraskade mig själv och tänkte
"nu är jag" men sen slogs verkligheten på
och jag visste vad jag var.
Att festen är i natten, det visste vi,
men att den var på gatan anade jag aldrig.
Sällan var vi så fria som på asfalten mellan
hem och dem som har oss lindade runt fingrarna,
som bandaget på boxarens hand, det som lindrar
smällar och får honom att hänga kvar - lite till.
I mörkret när vi genade över
grusplanen såg vi stjärnor.
Orions bälte och hans/dess spänne,
namnlösa strålkastare vid sidan om.
Jag undrade, var fanns stjärnorna annars?
Var hade de varit hela kvällen, alla nätter?
När vi kom in i tunneln slog det mig:
Stjärnorna försvann aldrig, det var vi
som lyftes upp tills vi var mitt ibland dem.
Där roterade vi i trans och centrifugalkraft.
Renässans och revolution.
"Gick ner mig på klubben
på Magasinsgatan"
