Spektrum
Inbillade bubblor på en himmel
sedd genom en sprucken spegel,
glänsande i ljuset från en dag av
vemod och förväntan/förtvivlan.
Gråt inte.
Låt mig måla en bild:
Ta alla färger du vet,
och slå dem till marken.
Spräck dem, skada dem,
sprid dem för vinden.
Likt askan från ditt döende
hjärta, som förgås i längtan,
saknad och lust.
Elden falnar till en glöd,
som även den blir grå av tristess.
Ta alla färger och blanda dem
till livets gråa virrvarr.
100
Sitter i en tunnelfarkost, tunnelseende.
Inriktad på en punkt fyrtio centimeter
framför mig, trettio centimeter över mig.
Svänger rytmiskt och gungar upp och ner
på vågor av sten och död.
En plötslig öppning i tunnelns väggar,
ett landskap, en alternativ dimension,
far förbi.
Omgärdad av murar av mörker sitter vi
i en bubbla av ljus, och hon säger:
"Jag önskar att..."
Att komma hem:
Det händer plötsligt,
och sen mer och mer.
Gränsen är väldigt skarp.
Där nöjesfältets torn och krön
börjar synas, där börjar hemkomsten.
På den här resan.
En annan gång kom jag
hem till ett nytt hem -
ett nytt välkomnande
för ett nytt jag.
En ring av eld blev mitt elddop,
och en eld i mitt hjärta fyllde mitt sinne.
All the young dudes
Kom till mig, änglar små,
och skingra mina tvivel,
likt dun från era änglavingar.
När mörkret och döden mina
tankar betvingar vänder jag
mig till er, och ser:
Hur vita trådar vävs till
stjärnskimrande dräkter,
beklädande lika vita kroppar
som svävar ovanför mig,
utom räckhåll för händer och ögon.
Och mitt tvivel växer
till förtvivlan.
Purifikation
När natten kryper in på dagens revir,
upp längs morgonens krön och
in på förmiddagens vida slätt,
brukar jag känna längtan.
-
Nu känner jag mig gammal.
Tiden hinner ikapp och förbi mig,
hösten är inte vad den varit.
För varje dag som går,
går nästa fortare.
Snart är det natt mitt på dagen,
och min värld vänds upp och ner.
-
En smygande skräck,
som ligger djupt i mitt
bakhuvud.
När resten av hjärnan
stänger av kommer den
fram.
-
Ser genom rutan hur en bubbla lösgör sig från mängden,
närmar sig i hisnande hastighet och slutligen exploderar i en
kakafoni av väta och kaos.
-
Efterhand kokar den bort i solen, men den lämnar ett spår
i dammet. En renhet genom vilken man ser in. Och kanske ut.
-
Som ett sår, blottande köttet och själen. Låter blodet sippra ut.
Som ett ovälkommet ord som vispar upp dimfasaden och plötsligt
är man naken inför världen.
Eller så är världen påklädd inför en.
-
Man kikar under kjolar, fast man ser rakt igenom.
-
"Vi som visste, var är vi nånstans?
Var det bara så det var när våran dröm försvann?
Nu står jag kvar här med nåt hårt i min hals
Nu står jag kvar här och vet ingenting alls."
-
Frottéhimmel
Gråa tjärnar ligger under
täcken av frostig dimma,
omgivna av höga granar
som river lika hårt som
kylan.
"...ingen såg var hon var..."
En gul sol går upp
över horisonten för
att sedan blekna i
sin spegelbild tills
den blir lika vag och
spöklik som frosten
som täcker marken
och får den att skimra
som i månljus.
"...inte ens bilen var kvar..."
Ett tradarfik vid kanten
av issavannen,
månen som en över-
exponerad snöflinga
i skyn, och jag minns
vad jag aldrig glömt:
"Bland älgar och skog,
våra hjärtan de slog
för den norrländska
präriens gudinna!"
På en buss på väg norrut,
i klar, frisk höstmorgon.
Breddgrad x.
Pompeji
^
/Se,\
/jag har\
/en förmåga\
/att inte leva i nuet.\
/Det är en talang, att stänga\
/av allt och blicka inåt och bakåt.\
/Men jag kan inte se vad som kommer\
/emot mig, förrän kollisionen är oundviklig.\
/Och jag värjer mig, för det är för sent att väja.\
/Snart är det natt mitt på dagen, och min värld vänds.\
-----------------------------------------------------------------
Katharsis
Jag drömde,
något om en trädgård.
Eller var det en gravplats?
Låga kullar i bakgrunden,
vita stela former runt mig.
Där gick jag omgiven av
höstlöv och gröna fält.
Så plötsligt stod hon där.
Rascowen.
Vi vandrade sida
vid sida en stund.
Vi pratade, okonstlat
och obekymrat.
Jag kände mig fri.
Jag uppnådde
försoning.
Jag var inte
helt medveten
om det, men det
var det jag ville ha.
Jag upplevde aldrig
någon bitterhet,
aldrig någon vrede.
Bara sorg och saknad.
Min ilska och trötthet
kom först efteråt,
men inte för vad
som hänt utan
för vad som
inte hänt.
Jag skulle vilja
våga säga det
till henne.
"Hur kan du stanna där du är?
Hur kan du vara nöjd med det?
Hur kan du se dig över axeln,
och säga, det blev som det blev?"
Havet och hösten
Det är inte bara ditt hår som brinner,
inte bara din hud som bränner.
Någonstans i dina ögons djupa brunnar
finns något som utmanar mig,
tvingar fram mig på scenen,
och sedan accepterar mig rakt av.
Det är vad jag älskar med dig.
"Her eyes were reflections of eyes
and the rainbows danced in her hair"
Paranoia
I norr är himlen grå, i söder blå.
Värmen är tryckande, luften dammig och tung,
men dagen är ännu ung.
"Blue skies are calling
But I know that it's hard"
Husen vänder sig bort när jag närmar
mig, och vänder igen när jag går.
Tio gånger tio glas-ögon stirrar
på mig bakom min rygg.
Ett gapande hål i fasaden,
ett gap som önskar
sluka mig, fadäs!
Ur tegelvågorna reser sig ett monster,
en slingrande drake av knarrande trä,
och i dess kropp hörs människors skrik.
Jag ryser, vänder mig om och ser
metalliska, gula, blinkande gamar
stå samlade kring en fallen hingst.
Alltmedan barnen står stumma.
"Åhå, för Gud, som sover vid ratten
För dina vänner, och mina: Amen"
Björkarna ser ut som
inverterade blixtar,
andar från underjorden,
med bleka spretande fingrar
som sträcker sig mot himlen.
Lövverket är bara en kuliss
som skänker kontraster
och stämning till scenen.
Himlen är jorden,
jorden är molnen,
löven är luften,
och livet är stormen
som vi alla måste
rida ut.
"They took all the trees,
put 'em in a tree museum
And they charge the people
a dollar and a half just to see 'em"
Voodoo
Hets, hets, hets runt om
rödglödgade lampor och
stroboskopmänniskor.
Prasslande paljetter på
en västvärldens symbol,
jag ser en ström av ler-
färgade golems, styrda
av dansens och nattens
voodoo, virvla förbi.
Jag minns en plats jag var på
en gång, fylld av speglar, tyg
och keramik, men tom på liv.
Inte bara ej vid liv, utan död.
Något som levt men förlorat livet.
Någon ångest, någon saknad,
och instängd purpurfärgad vrede,
bakom speglarnas ögon.
Min första filosofiska tanke var en önskan att vara något annat.
Jag brukade sluta ögonen och föreställa mig att jag var en annan.
Jag kämpade verkligen, försökte känna vad någon annan kände,
försökte tänka vad någon annan tänkte. Vem, frågar ni?
Någon jag kände, eller någon jag aldrig skulle känna.
"Ni är så jävla tråkiga"
"Och alla nätterna på Åvägen
Vi höll oss kvar till gryningen
Jag har aldrig skrattat så länge"
Ensam i mängder av mängder, men snart en del av en mängd av samfälld mångfald.
Det är lite eget att sitta och lyssna, skriva, och se
på människor som knappt ser själva.
Det är en virrig värld, och den blir än mer
förvirrande från andra sidan glaset.
Nyfikenheten stegrar sig.
Skriver jag för skrivandets
eller läsandets skull?
Det beror väl på tillfället.
Människor flyter ihop till en gemensam nämnare,
mindre medvetna om varandras blickar men på
något sätt mer medvetna om blickarnas tomhet.
En oväntad början på ett oväntat förlopp.
Öga mot öga, tand mot tand.
Jag ler och vänder mig bort.
"Bitches love me 'cause I'm fuckin'
with their best friends! Yao!"
"Jag är fri som en fågel i
en bur som kallas livet."
- Sara P. & Nathalie. E
Och alla nätterna - inte på Åvägen,
men det spelade ju ingen roll.
För oss var allt Paradise Boulevard.
Folk hånglade i sofforna, man rökte i köken
och pratade om allt och inget, och
det var inget(et) som var viktigt.
