Planck

En plats som aldrig sett skugga,
aldrig regn, aldrig molnklädd natt
eller disig måne.
Bara solsken, bara stjärnklarhet,
bara fria vindar
och en bleknande blånande sky ovan.

Skära vågor rör sig om babord,
slår mot det tunna och bryts upp,
mjukas ut, absorberas.
Följs av andra, ständigt skiftande,
ständigt växande, ett spektrum
av morgontoner.

Kom och glöm
en klump av sten i ditt bröst,
en tyngd i ditt sinn
och en köld i ditt skinn.
Kom och skin.

Det är en tung penna.
Den håller fast mitt medvetande,
på väg ut genom fönster och ledningar
mot snöfall och likgiltig ensamhet.

Mina ögon värker, min hals är öm,
mina lemmar skakar.
Rysningar
i och över
min kropp.

Fraseringar möts mellan
huvud, ögon, öron,
blandas och förstärks.
Många timmar senare är livet fullt nog
att levas,
här är det tomt nog att fyllas.

Ljuden som förknippas med ett avslut,
soundtrack till småtimmar,
en ylande vargs framgnydda vaggsång
till sig själv.

Sången som knyter an
till mitt förstående,
min acceptans,
mitt uthärdande.
Kalla det mitt hopp.