Planck

Som jag möter ett vägskäl

i molnfri vinternatt:

 

Blan snö som faller neder,

ovan kylan på marken där jag bor,

under stjärnorna på himlen dit jag tror

att någon av dessa vägar leder.

 

Den ena till en stjärna som

bär värme, ljus, och ändlig gnista.

Den andra fast men ensam i det sista

speglar sol men bär natt bakom.

 

Ändå är det den jag tager

som leder mig från ljus och skratt.

Som ställer mig i kylig natt

att undra vem som vem bedrager.

 

Ett glas och en ung själ

i molnfri vinternatt.