På den här gatan blåser alltid sydanvind.
Lutar mig mot det kalla glaset,
en blek och tanig figur i mörkret,
och låter känslovågen svalla över mig.
Det surrealistiska i hur dramatisk
verkligheten kan vara.
När jag stod där, upprätt i sängen
med ansiktet mot fönstret
och ögonen klistrade till ljusen,
var alla illusioner av ålder borta.
Det eviga barnet inuti kröp fram.
Jag kunde gott ha varit sju år igen,
strax efter metakognition
och egouppvaknande.
Dramat, romantiken.
Idén om att scenografi
inte bara har med fiktion
att göra.
Du är som ett spöke på insidan.
Tom och distanserad,
men ett minne av din livsglöd
sticker till ibland.
Med en evighet framför dig
fruktar du det värsta:
Stagnationen och den onda cirkeln,
magmunnen som aldrig mättas,
fjärilarna som åter förpuppats,
som sakta smälter bort
i sur cynisk magsyra.
Du är som ett spöke på hinsidan.
Jag hade tänkt gå med henne,
men hon tackade nej,
och i det var mitt tvivel och min oro
bekräftat.
Trots allt gick jag dit, själv,
och blev stående mitt i vimlet.
Det näst sista numret var vår låt,
och när fyrverkerierna brände av
till ackompanjemang
gjorde jag mig redo att gråta offentligt.
Men inga tårar föll.
Istället stod jag med högburet huvud
och insöp dramatiken i mitt inre
och i dess relation till situationen.
Lite besviken, lite stolt.
Lite svag, lite stark.
Fuktiga ögon men torr strupe.
En plötslig glimt bakåt i livet,
doften av målarfärg
och ett nytt tomt hem.
Det hemmet hade en lukt,
det var nystart och rivstart
och självhat i vänskap.
Det var bluesnatt på berget
och gangsterlove på liden.
I nedsläckt vinternatt,
vagt stjärnljus och svagt lampsken,
resonerade verklighet med dröm.
Hur jag kom hem från
slaget vid Kungshöjd.
Och sade: Allt är framför oss.
Man kan inte ändra människor,
men de kan ändra sig själva.
