"God is a concept"
Och vintern är över; oss och vår stad. Snön faller inte nämnvärt vit eller tjock över marken, men nog faller den alltid.
Vintern tycks så enkel, så simpel och barnslig. Det vita och svarta, kontrasterna, och min insikt om hur löjligt och onödigt allt är.
Som jag säger, Buddha överreagerade. Allt är inte lidande. Men det är bara lidandet som är rationellt.
På ett sätt är det skönt, det här med absoluta förhållanden. Jag vet att den varken blir bättre eller sämre, den delen. Därför förväntas jag lägga den bakom mig.
Men jag är, fortfarande, en romantiker! Hur ska jag kunna gapa och svälja? Jag kan inte lägga det bakom mig än; jag behöver en brygga. Var är hon, undrar jag.
Jag har inte hittat henne än. Kanske har jag sett en skiss, kanske en första glimt av en hörnsten.
Jag söker inget ideal, för ett ideal är man aldrig medveten om själv. Jag söker något tryggt, något stabilt och välkomnande, att luta mig in i för en tid. Om det sen skulle råka vara ett ideal.
Vintern tycks så enkel, så simpel och barnslig. Det vita och svarta, kontrasterna, och min insikt om hur löjligt och onödigt allt är.
Som jag säger, Buddha överreagerade. Allt är inte lidande. Men det är bara lidandet som är rationellt.
På ett sätt är det skönt, det här med absoluta förhållanden. Jag vet att den varken blir bättre eller sämre, den delen. Därför förväntas jag lägga den bakom mig.
Men jag är, fortfarande, en romantiker! Hur ska jag kunna gapa och svälja? Jag kan inte lägga det bakom mig än; jag behöver en brygga. Var är hon, undrar jag.
Jag har inte hittat henne än. Kanske har jag sett en skiss, kanske en första glimt av en hörnsten.
Jag söker inget ideal, för ett ideal är man aldrig medveten om själv. Jag söker något tryggt, något stabilt och välkomnande, att luta mig in i för en tid. Om det sen skulle råka vara ett ideal.
Om mina metaforer och liknelser överstiger min vanliga standard
(eller läsarens tankeförmåga) har jag här kortat ner inlägget:
Min lyckopsykos är över, men jag är ändå relativt harmonisk.
Jag är inte kär, men söker kärlek, och kan ha tagit ett steg på vägen.
"Who on earth do you think you are?
A super star?
Well, right you are
Well we all shine on
Like the moon and the stars and the sun
Well we all shine on
Everyone come on"
- John Lennon, "Instant Karma"
(eller läsarens tankeförmåga) har jag här kortat ner inlägget:
Min lyckopsykos är över, men jag är ändå relativt harmonisk.
Jag är inte kär, men söker kärlek, och kan ha tagit ett steg på vägen.
"Who on earth do you think you are?
A super star?
Well, right you are
Well we all shine on
Like the moon and the stars and the sun
Well we all shine on
Everyone come on"
- John Lennon, "Instant Karma"
Hallelujah!
Jag uppskattar det, verkligen. Alla som bryr sig, försöker muntra upp mig.
Men jag kan försäkra er alla, det behövs inte. Jag svävar där jag går!
"I'm walking on sunshine, woah-oh
And don't it feel good!"
- Katrina and the Waves, "Walking on Sunshine"
Tar en promenad, och studsar fram.
Vad ler jag åt?
Det kan jag inte tala om.
Men jag kan försäkra er alla, det behövs inte. Jag svävar där jag går!
"I'm walking on sunshine, woah-oh
And don't it feel good!"
- Katrina and the Waves, "Walking on Sunshine"
Tar en promenad, och studsar fram.
Vad ler jag åt?
Det kan jag inte tala om.
Power of my mind
"Can anybody find me
Somebody to love?"
- Queen, "Somebody to love"
Den låten handlar om mig.
Nej, men om vi ser förbi klyschorna... så gör den mig otroligt livfull. Hur kan man göra en sång på det ämnet, med en sådan energi?
Somebody to love?"
- Queen, "Somebody to love"
Den låten handlar om mig.
Nej, men om vi ser förbi klyschorna... så gör den mig otroligt livfull. Hur kan man göra en sång på det ämnet, med en sådan energi?
Jag är inte den förste att lovorda musiken, och kommer inte vara den siste.
Vad kan få mig att, vid synen av en telefonkiosk, le och nästan skratta?
Svaret är Beatles och jävlaranamma.
Satsar hårt på mina gamla nostalgi-kickar.
Beatles, Bowie, Queen och andra gamla goingar.
Vad kan få mig att, vid synen av en telefonkiosk, le och nästan skratta?
Svaret är Beatles och jävlaranamma.
Satsar hårt på mina gamla nostalgi-kickar.
Beatles, Bowie, Queen och andra gamla goingar.
Och på något sätt lyckas jag följa i Freddies fotspår;
Jag ber fortfarande för kärlek, längtar och lustar.
Men för en gångs skull har jag ett leende på läpparna samtidigt.
Jag ber fortfarande för kärlek, längtar och lustar.
Men för en gångs skull har jag ett leende på läpparna samtidigt.
Rewakening
En god natts sömn är ett utmärkt sätt att få rätsida på tillvaron. När jag stiger ur sängen stiger jag ur misären.
Även om natten inte varit särskilt upptagen av sovande, har morgonens sista fridfulla vilotimmar gett mig lite ny luft i lungorna, bildligt talat.
I natt skrev jag ett nästintill oändligt inlägg, fyllt av vrede, ånger och brinnande betraktelser av livets orättvisor.
Ett inlägg som jag sedan dementerade. Vrede skall vara kall och kontrollerad, att skriva ut den i en explosion av flammor och färger är inte lönt, för när natten svalkar huvudet och hjärtat, och man ser på den med nyvakna, men nyktra ögon, ser man hur pretentiöst, självömkande, martyriskt och framförallt barnsligt det är.
Det finns en del jag vagt minns att jag skrev, emot slutet på min resa genom förbannelsernas land.
Jag är konservativ, med mina känslor och mitt liv. Varför ska saker förändras, när de är som bäst?
Men, om sakerna förändras av sig själva, utan notis till vad jag tycker om det, vad vinner jag på att vara konservativ?
Jag hamnar bakom, sitter fast i min illusion av en dåtid som var så mycket bättre än den nutid som man fortfarande kan göra till vad som helst. Absolut ironi.
Låt det förflutna klamra sig fast i sig självt, och låt nutiden rusa mot framtiden.
Jag är inte vred längre, men fortfarande har jag kvar insikten om att något har gått sönder i mig. Det läker, men det blir aldrig detsamma. Och om det skulle bli det, skulle jag ändå ångra att det blev det.
Man lär sig av sina misstag. Hur många gånger har jag tangerat det där här?
Även om natten inte varit särskilt upptagen av sovande, har morgonens sista fridfulla vilotimmar gett mig lite ny luft i lungorna, bildligt talat.
I natt skrev jag ett nästintill oändligt inlägg, fyllt av vrede, ånger och brinnande betraktelser av livets orättvisor.
Ett inlägg som jag sedan dementerade. Vrede skall vara kall och kontrollerad, att skriva ut den i en explosion av flammor och färger är inte lönt, för när natten svalkar huvudet och hjärtat, och man ser på den med nyvakna, men nyktra ögon, ser man hur pretentiöst, självömkande, martyriskt och framförallt barnsligt det är.
Det finns en del jag vagt minns att jag skrev, emot slutet på min resa genom förbannelsernas land.
Jag är konservativ, med mina känslor och mitt liv. Varför ska saker förändras, när de är som bäst?
Men, om sakerna förändras av sig själva, utan notis till vad jag tycker om det, vad vinner jag på att vara konservativ?
Jag hamnar bakom, sitter fast i min illusion av en dåtid som var så mycket bättre än den nutid som man fortfarande kan göra till vad som helst. Absolut ironi.
Låt det förflutna klamra sig fast i sig självt, och låt nutiden rusa mot framtiden.
Jag är inte vred längre, men fortfarande har jag kvar insikten om att något har gått sönder i mig. Det läker, men det blir aldrig detsamma. Och om det skulle bli det, skulle jag ändå ångra att det blev det.
Man lär sig av sina misstag. Hur många gånger har jag tangerat det där här?
Man lär sig av mina misstag.
