Divergent
En timme av min tid, förlorad?
Eller kanske, en timme av min förlorade tid, uppmärksammad?
Jag har sovit och vaknat, och mina ögon hittar inte längre det de så lojalt satt fästade vid innan. Jag kan snegla på annat än det tomma hörnet, och drömma om andra vidder, andra länder. Fortfarande samma mål, men nya vägar fram, och fortfarande samma ben, men ett annat hjärta som slår.
Eller kanske, en timme av min förlorade tid, uppmärksammad?
Jag har sovit och vaknat, och mina ögon hittar inte längre det de så lojalt satt fästade vid innan. Jag kan snegla på annat än det tomma hörnet, och drömma om andra vidder, andra länder. Fortfarande samma mål, men nya vägar fram, och fortfarande samma ben, men ett annat hjärta som slår.
Jag drömde något underligt.
Något som var så underligt att det inte rymdes i
en underlighet, utan förvisades till
flera olika.
Något som var så underligt att det inte rymdes i
en underlighet, utan förvisades till
flera olika.
Undrar lite hur man gör.
Utan att man förstör.
Jag har så många utkast och koncept, fraser som aldrig blir något direkt. Är kanske lite splittrad i mig själv, som glaset i busshållplatsen nere på torget...
Utan att man förstör.
Jag har så många utkast och koncept, fraser som aldrig blir något direkt. Är kanske lite splittrad i mig själv, som glaset i busshållplatsen nere på torget...
Det fanns en spänning i mitt bröst redan innan
Hon steg av vagnen ner på torget framför mig
Känner mig plöstligt orkeslös, inför denna oförberedda, oplanerade, näst intill oändliga tidsrymd som jag fått.
Vad ska man med tid, när man blivit så rigid.
Hon steg av vagnen ner på torget framför mig
Känner mig plöstligt orkeslös, inför denna oförberedda, oplanerade, näst intill oändliga tidsrymd som jag fått.
Vad ska man med tid, när man blivit så rigid.
Elegi om inspiration och nostalgi
Vart tog den där inspirationen vägen? Känner mig plötsligt helt maktlös i skriftspråk, mitt skapande sinar. Hur kunde det finnas så mycket att skriva om, och var kan jag ha förlagt något så stort?
Jag är inte mig själv idag. Har återigen illusionen av att vara del av en film, en utanför-kroppen-upplevelse. Ser hur den matta Tjernobyl-solen blänker till i mina ögon och mitt ansikte, där jag sitter på bussen från institutionen, för tidigt. Stämningsmusiken sjuder i mina öron, och hela stora världen snurrar förbi utanför fönstret, och kameran skakar sådär utsökt känslosamt. Men det är fan inte på riktigt.
Jag vill gå i barndom. Saknar den tiden, långt mer än någonsin förut. Det här är inte en vanlig flashback eller nostalgi-melankoli, utan en riktigt längtan efter det simpla, det naiva och det fria. Vill börja om och få se världen med rena, torra ögon, som inte bryter ljuset med tårar, och suddar ut det vackra eller fula.
"Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar, och någonstans där blev jag den jag är nu"
- Lars Winnerbäck, "Söndermarken"
Undrar var mina nyponbuskar är.
Jag är inte mig själv idag. Har återigen illusionen av att vara del av en film, en utanför-kroppen-upplevelse. Ser hur den matta Tjernobyl-solen blänker till i mina ögon och mitt ansikte, där jag sitter på bussen från institutionen, för tidigt. Stämningsmusiken sjuder i mina öron, och hela stora världen snurrar förbi utanför fönstret, och kameran skakar sådär utsökt känslosamt. Men det är fan inte på riktigt.
Jag vill gå i barndom. Saknar den tiden, långt mer än någonsin förut. Det här är inte en vanlig flashback eller nostalgi-melankoli, utan en riktigt längtan efter det simpla, det naiva och det fria. Vill börja om och få se världen med rena, torra ögon, som inte bryter ljuset med tårar, och suddar ut det vackra eller fula.
"Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar, och någonstans där blev jag den jag är nu"
- Lars Winnerbäck, "Söndermarken"
Undrar var mina nyponbuskar är.
