Julius V
Det var i liknande lägen
som jag för första gången
formade mitt jag till ett språk
i sin egen rätt.
Det var mot en bakgrund av
rullande tungor och ärr
som jag slöts och fylldes
av tomrummet i allt utanför.
Det var bakom ryggar
och över bord
som mina ord
skalv i mina ögon
och mitt blod
inte rann utan löd.
Alpha till omega
Regnet är omärkbart i luften
men uppenbarar sig som en glans
på marken och i ljuset och i doften
av grönskan som ligger tät
kring verandan.
Som en kyla i axlarna men en värme
i ljuden, white noise, wet noise.
Och du står handfallen bland fallfrukt
i skydd från ett skyfall,
under trädets knotiga grenars väv.
Som hans händer är
dess kvistar, som hans lockar
dess löv, som hans kärlek
de röda äpplen du inte ids plocka.
Som marmor är himlen,
ljus och ren men
med vener och sprickor
till det blåa därunder.
Porös och mottaglig,
djup och omfattande,
fylld av sådant ingen kan se.
Färgen violett, skikt av ozon,
virvlar, fronter, emotioner.
Satelliter som tankar
och stjärnor som minnen.
Av skärgård och himmel.
Droppar i hav
Jag trodde att ord
var på väg att bildas,
fraser byggdes som hav
mot mitt pannbens strand.
Så öppnade jag min mun
och mellan läpparna rann de
som timglasets sand.
I skyfall satt jag stilla och tyst
med regntunga himlar i ögonen
och skönsjungna toner i öronen.
Som den frukt som fann Newton
fann en droppe min hjässa
och jag gjorde en upptäckt
skön som fysik.
Att ljudet av regn över asfalt
är vackert som musik.
Atlas mot Atlas
Det är nätter som den här
som jag blir liggande vaken,
trots att kroppen darrar
av utmattning och köld.
Jag talar tyst till mig själv
ut i rummet och ljuset
men höjer rösten inom mig,
låter den stiga i mina alveoler
och resonera i min bröstkorg
utan att ljuda för världen.
Ibland sparkar jag, slår bakut
och krummar i ren frustration.
Ibland stelnar jag i vetskapen,
som när man möter en främling.
Och ibland stiger jag upp, snabbt,
så att jag blir yr av blodtrycksfall.
För att påminna mig själv
om att världen snurrar
även om jag stretar emot.
Du fångar mig aldrig,
trotsade jag vinden
som drar i seglen.
Du dränker mig inte,
hånade jag regnet
som vattnar jorden.
Jag är starkare,
utmanade jag stormen
som ger sin kraft till världen.
Jag är osårbar,
nekade jag kärleken
som lindrar allt ont.
Hon samlar löv,
och jag samlar mig.
Fast besluten
fast beslutet
kostar mer
än vad det smakar.
Vintergatan
Vägverket häller
flytande natthimmel
ut i staden, ut i landet.
Någon spred glitter
på min gata
och det speglade ljusslingorna
som vi lagt mellan husen.
Någon spred glitter på staden,
som rimfrost på Bifrost,
som stjärnor på Vintergatan.
Älven häller
flytande natthimmel
ut ur staden, ut i havet.
Och måsarna flyr
som moln inunder.
Enter Sandman
Under mina ögonlock,
John Blund lade dina läppar där.
Att se och höra
och att längta på.
Bakom mina persienner,
du lade dina läppar här
mot mina sömniga
tunga.
Vad krävs för liv?
Ljus, vatten, tid.
Och vad krävs för en dikt?
Ljus, vatten, tid.
Ode till Sol
Långsamt som en glöd tänds skyn,
blånar och ljusnar som en låga,
himlen är ett kol
som slocknar varje natt
och vaknar till liv i gryningen.
Atmosfären brinner
under hettan från Helios blick,
men det är ljuset
som vrider sig följsamt runt träden
och hittar igenom till andra sidan
som ger världen en air av guld.
Det trasiga ljuset
passar ögon som mina.
Om hela vår planet vore transparent
såsom löv och grenverk,
då skulle ett djuprött sken studsa mellan kullerstenar,
valar skulle kasta skuggor på molnen,
Uluru skulle anses jordens största rubin.
Men som världen är skapt falnar himlen,
den sugs upp av lyktstolpars kristallkulor.
Rodnande himlaväv fyller artificiella himlasfärer
och bildar representationer
av galaxer och nebulosor nedan.
Okända stjärnor överglänser skenet från ovan
och skiner av snarare än på.
Genom mina ögonfransar
blir de supernovor mitt i staden.
Automatur
Byggnaden pryds av bröstvärn,
en spetsbård för estetik
där entalpin agerar resår
i universums klädnad.
Formen återses längs horisonten,
Guldhedens artificiella toppar
över den namnlösa höjden
och skorstenarna som skjuter upp
sig själva och sina innandömen
över Hisingen.
Jorden är ett kugghjul
som roterar friktionsfritt i galaxen,
hakar aldrig i, driver aldrig på,
behåller sin rörelsemängd för sig.
Tystnaden är bristen på entropi.
Dammet är vi, i urverket.
Tiden är väntan.
Papyrus
Kan jag få sätta ord
på mitt tvivel och
min längtan bort?
Kan jag få sätta ord
på dig?
Räck mig din hand,
täckt av hud,
att vila ett stift
och en tanke mot.
Visa mig vad mina fingrar
som i trans kreerar
på din handflatas
linjerade förbundsark.
Viska till mig
vad min egen tunga
inte förmår förmedla,
läs det från mitt inre
till ditt yttre och tillbaks.
Skagerak
Hud skimrar till i mörkret,
reflekterar stjärnljuset
ut mot oceaner av sammet.
Eller inget.
Såhär vid havet kan jag leva med tystnad,
för något växer inom mig i lugnet
och gör varje ögonblick
till förväntan.
Du säger att man kan se
Danmark härifrån,
och jag tänker på
att allt är outforskat
om man bara aldrig
öppnar en atlas.
Samtidigt glänser Skagerak
under fyrar, fiskebåtar och
förgånga färjors lanternor.
Din röst darrar lite,
men det är inte melodin jag hör på,
utan en andningstakt och en hjärtrytm.
Och jag kan leva
med tystnad;
eller älska
med sång.
Kanjon
Vindkraftverkens fula tunga
industriella syntetiska vingar
rör sig estetiskt olagligt
över fälten, slår hål på myten
om fåglarnas envälde.
Stryk
Horisonterna i det här landet
är för anonyma,
för mycket himmel,
för lite att se.
Människorna i det här landet
är för anonyma,
för lite att se
förutom där de står.
Förbön
Jag vill vara den person
som förstår dig.
Som förstår om dig
det ingen annan
förstår om dig.
Och jag vill bära den hemligheten
på min tungspets
att ge åter till dina öron
och ditt liv
när inga andra ljud hörs.
Jag växte upp mitt emellan två ord.
Blev vuxen efter ett andetag
som aldrig kom ut igen.
Fann mitt mål mellan raderna
i ett muntligt kontrakt.
Skruva dina axlar
tills mina gängor passar in
i det där hålet du bär under blusen.
Tills mitt snurrande huvud
har en plats på din hals.
Tills mitt hjärta bultar till
rytmen du bär under bluesen.
Och du ler bara
mer och mer och mer.
Kattegatt
Jag läste om en pojke
som gick rätt ut i havet
han korsat förgäves.
Vattnet som stiger
honom upp till hakan
blodet som sjunker
i hans vener,
blicken som stirrar
skräckslaget på horisonten
och tusentals mil bort.
Lukterna från ett annat land
gör mer ont än
krutet och elden och hungern
-
men inte saknaden.
Det är en sista pilgrimsfärd,
det sista han vågar satsa på
för det är det enda som inte
kan göra honom besviken.
Klumpen i halsen växer,
saltvattnet bräcks när dammarna brister.
Men hans ben kan inte sluta springa.
Och han sväljer.
Parallell
Jag somnar till ljudet av
doften av nyklippt gräs
som slår mot fönsterblecket.
Utanför målar solen mjukt
tankar på morgondagen
över en obemärkt husvägg.
I min säng vrider jag
den svällande dagern
av och an i jakt på
en känsla av vemod
att anförtro mig åt.
Tegeltaket knarrar under
syrenens korta blomning
men ska inte ge vika än.
som vinden darrar
när den sträcker sig
mellan vakuum och varande
andas jag skälvande in
en del av ett universum
vilket håller mig vid liv
när solen stiger
och det regnar under träden
Fyrtornet III
Jag ser rakt in i torrdockan och undrar
hur lång tid den tog att bygga.
Vilket arbete som lades ner
på att ge de trötta och slitna
en chans att hänga kvar, lite till.
Det ultimata fältsjukhuset;
och slaget som symbol är tillbaka.
Hur våra tungor möttes i en kamp
om allvarets och lättsinnets storhet,
hur våra knytnävar slog
samman med våra knytnävsstora knyten
av blod, svett och tårar.
Det är en evig strid.
Och ändå fåglarna.
