Iskristaller
Jag kan se mitt hjärta bulta
under min brokiga hy.
När jag vrider mig förändras ljuset,
huden är ett prisma som bryter och skingrar.
Mitt bröst vidgas, mina leder knarrar,
håret prasslar över öronen.
Om jag sluter mina ögon kan jag låtsas
att det är mitt i natten, att bara jag är vaken,
att bara jag är.
Skivan har för länge sen slutat snurra,
melodierna når mina öron bara inifrån.
Snön har regnat bort men jag blir inte av med
en sinnesbild av iskristaller ...
När man är ung är passionen det centrala.
När den falnar, är man vuxen eller i dvala?
De säger det tar längre tid,
men det känns som om vi har mindre.
Tidsdilatationen neråt i åldrarna,
nu går livet snabbare.
Tiden och ljuset går fort,
men inte samman.
I sammanhanget men ur tiden,
hämtat ur den, skrivet igen.
Låtom oss bedja vädja.
Nästan ledig
Sången som sätter ett finger
på intimiteten och dig i min syn,
en vision av hur det kan
och för mig
ibland
gått till.
Jag vänder ryggen mot dig
för att se om du finns utanför
mina ögon.
Och fyra armar
och lungor
blir så trassligt.
Utanför kastar eftermiddagssolen ljus
på fasaden mitt emot.
Allt är blankt men inte bländande.
Balans.
Från balkongen räknar vi bilar;
du vinner.
Men himlen är blå
och terminen snart slut.
Vad som skulle vara nu
men tidlöst blev då,
ett minne.
Hjärtats och sinnets svek
mot sig självt, sig själva, mig.
Komplext.
Många sånger kvar förstås.
