Planck -

Slutligen, det stora mörkret:

Vägskälet. Vågskålen. Vårsolen

innan det sista sommarlovet.

Vindruvor, värdighet, vördnad.

Att vara äldst men räddare

än någon annan.

Hejdå trygghet, hejdå ljus, hejdå vänner.

Hejdå kursplan, hejdå planering.

Åh, skjut mig - skjut mig bara inte ifrån er.

Det skapande mörkret:

Osämjan som odlar ett band

av respekt, förståelse, kärlek

livet ut.

Mitt första minne av min äldsta vän

är en strid.

Alla minnen därefter; av fred.

Mörker, men i en annan form:

Spelat, förberett, nyfiket betraktat.

När ljusen blåstes ut

var lamporna fortfarande tända.

Och på gården, i vinterkvällen,

fanns stjärnor på väggar och stolpar.

Jag fascineras av tak, och att vara under dem.
Har ett planterat minne av en mobil,

mitt i mitt synfält ovanför röda spjälor.

Sakta roterande. Stiliserade elefanter.

Från samma rum steg jag ett par år senare ut, mitt i natten.

Hemmet verkade så långt - från mitt mörka hörn till andra änden

där nattljuset sipprade in genom öppna dörrar.

Som månljus på ett dimmigt fält.

Och mitt i spökdimman, röster i mörkret.

Vaga, malande röster inifrån eller ovanifrån.

Kan inte minnas att jag någonsin tog det där steget

från mörker till ljus.

Planck