Droppar i hav
Jag trodde att ord
var på väg att bildas,
fraser byggdes som hav
mot mitt pannbens strand.
Så öppnade jag min mun
och mellan läpparna rann de
som timglasets sand.
I skyfall satt jag stilla och tyst
med regntunga himlar i ögonen
och skönsjungna toner i öronen.
Som den frukt som fann Newton
fann en droppe min hjässa
och jag gjorde en upptäckt
skön som fysik.
Att ljudet av regn över asfalt
är vackert som musik.
Atlas mot Atlas
Det är nätter som den här
som jag blir liggande vaken,
trots att kroppen darrar
av utmattning och köld.
Jag talar tyst till mig själv
ut i rummet och ljuset
men höjer rösten inom mig,
låter den stiga i mina alveoler
och resonera i min bröstkorg
utan att ljuda för världen.
Ibland sparkar jag, slår bakut
och krummar i ren frustration.
Ibland stelnar jag i vetskapen,
som när man möter en främling.
Och ibland stiger jag upp, snabbt,
så att jag blir yr av blodtrycksfall.
För att påminna mig själv
om att världen snurrar
även om jag stretar emot.
Du fångar mig aldrig,
trotsade jag vinden
som drar i seglen.
Du dränker mig inte,
hånade jag regnet
som vattnar jorden.
Jag är starkare,
utmanade jag stormen
som ger sin kraft till världen.
Jag är osårbar,
nekade jag kärleken
som lindrar allt ont.
Hon samlar löv,
och jag samlar mig.
Fast besluten
fast beslutet
kostar mer
än vad det smakar.
