420
En viss lättnad.
En liten saknad.
En liten saknad.
En gammal sorg.
En slumrande rädsla.
Och ett långt sms.
Konfucius
Dessa drömmar, dessa drömmar,
dessa rullande drömmar.
Som vältrar sig i tiden, och stör
mina ekolod och strömmar.
Tappar trådar och tider,
lämnar rationalitet och
verklighet bakom mig
i något slags psykotisk
dagdröm.
Hur vet man om man
är frisk?
Hur vet man om man
har rätt?
Hur vet jag att jag har fel
om vad du tycker är rätt,
när jag inte vet om jag har rätt
om vad jag tror?
Dvala
Ungefär lika planlöst
som regnet strilar
nedför rutan irrar
mina tankar.
Tangens.
Inget skapande,
inga nya höjder
eller upplevelser.
Sinus.
Hur livet går upp
och ner.
Cosinus.
Hur viljan är
i otakt.
Jag hade kunnat springa längre
Har blivit lurad på allt,
men ingen lovade mig något.
Sväljer min stolthet men behåller
mina ord och sitter fast i ett gränsland
av ovetande, frustration, saknad och ånger.
Och solen stiger upp,
för med sig dofter av möjligheter
och vetskapen att tiden går och
livet närmar sig allt mer.
Ibland kan jag förnimma
hela min historia,
förr och sedan,
som om jag stod utanför tiden
och blickade in.
I mitt huvud har jag hundra år,
inte helt definierade.
Men de finns där, och det är en tröst.
Varje gång jag kastar bort tid,
sekunder, minuter, dagar, veckor.
Då vet jag att tid är det enda jag har.
