Passion genom tiden
Hur en timme reser framåt,
lämnar ett spår av damm
som jag kan följa,
bak till det ögonblick
då ett ögonblick föds
och stannar,
evigt springande
bakom mina tunga dörrar.
Efter en höst och en sensommar
visste jag vad jag ville bli:
Passionerat olycklig,
depressiv,
självömkande.
Jag hade upptäckt friheten
i fritt kännande.
Sen dess har jag
sprungit, sökt och funnit
famn efter famn
som inte ville ha mig.
Och jag grät mig till sömns.
Men i grunden var jag lycklig.
Kommentarer
Trackback
