Planck

Fåglar, nej, flygplan, nej, stjärnor

på telefonledningarna

mellan ljus och mörker, stad och skog.

Eldflugor som lever sina liv i

det återkastade skenet

mot asfaltens regntyngda spegelyta,

upp på infrastrukturens himmelska väv.

Sakta tynar verkligheten in i skuggan av

skyskrapor och spårvagnar.

Snedtända, snedvridna, sällsamt skenheliga

i sin påkostade ödmjukhet och spelade,

spegelsanna ärlighet.

Hur ska jag känna igen dem,

om jag aldrig känt dem ens en gång?

Masker byggda av andras händer i deras

ansikten, stopp och stötar, batonger av

socialisering och tazers av förvirring.

Tårgasen göms hemma, men släpps ut

närhelst du är ensam.

Tro mig, dagen kommer då

du känner dig själv men ingen annan.

Dagen du dör är dagen du lever för.