Renässans och revolution
Först på natten kan man släppa taget
om sin identitet, och bli till sin själ och
sin längtan.
Pratade med någon - hon sade att det
var patriarkatets fel.
Så jag sade: Var så god och hoppa,
patriarkatet sover nu.
Vi gick, vi såg, vi skrattade.
Väntan på en främling för en väns skull.
Språng längs spåren för jaktens och sakens.
En ringlande mask av
säkerhet och oro,
jag såg fasaden falna och
baksidan av månen lyste på bakgatan.
Mängder av ansikten, men framförallt
kroppar och deras päls, och inga möten
annat än de oväntade och oplanerade.
Jag överraskade mig själv och tänkte
"nu är jag" men sen slogs verkligheten på
och jag visste vad jag var.
Att festen är i natten, det visste vi,
men att den var på gatan anade jag aldrig.
Sällan var vi så fria som på asfalten mellan
hem och dem som har oss lindade runt fingrarna,
som bandaget på boxarens hand, det som lindrar
smällar och får honom att hänga kvar - lite till.
I mörkret när vi genade över
grusplanen såg vi stjärnor.
Orions bälte och hans/dess spänne,
namnlösa strålkastare vid sidan om.
Jag undrade, var fanns stjärnorna annars?
Var hade de varit hela kvällen, alla nätter?
När vi kom in i tunneln slog det mig:
Stjärnorna försvann aldrig, det var vi
som lyftes upp tills vi var mitt ibland dem.
Där roterade vi i trans och centrifugalkraft.
Renässans och revolution.
"Gick ner mig på klubben
på Magasinsgatan"
Kommentarer
Trackback
