Tavelkrita
Jag är så rädd att inte nå fram.
Att jag ska bli sittande
med min slarviga handstil
och mina kryptiska ord
och förbli outtalad.
Tänk om den ofrånkomliga darrningen på rösten misstas för tvivel?
Eller om min flackande blick blir ett tecken på ambivalens?
Om mitt kapsejsande hjärta och mina slokande lungor
blir uppenbara och avslöjar min skräck
-
inte för det sagda, utan för det aldrig hörda.
Och tänk om du hör ...
Men aldrig svarar?
Kommentarer
Trackback
