Planck

hans blåa öga döljs av en mjölkvit blinkning.

Han har för länge sen tappat tron, tappat styrkan, förlorat hoppet.

Med kosmisk alzheimers blickar han ut över en värld

han känt och vunnit, men förlorat, och förlorar sig själv.

Gud är inte längre vad han varit, tänker han,

när kyrktornen döljs av tusentals fönster

med tusentals liv bakom.

Bakom tornets fönster finns blott mekanik,

ett urverk som tickar på för att

till och med tiden glömt bort det.

Det kommer en dag när även den här mannen dör,

men först skall han sörjas och saknas.

Tills dess existerar han som sitt eget vaga minne.

Han såg sina barn dö, och han grät.

Han såg sig själv dö, och han grät.

Han såg mig se honom dö, och Gud grät

bakom mjölkvita ögonlock, tunna som dimma,

stora som berg, men lätta som dun.

Alltjämt gråter han.