Planck

Byggnaden pryds av bröstvärn,

en spetsbård för estetik

där entalpin agerar resår

i universums klädnad.

Formen återses längs horisonten,

Guldhedens artificiella toppar

över den namnlösa höjden

och skorstenarna som skjuter upp

sig själva och sina innandömen

över Hisingen.

Jorden är ett kugghjul

som roterar friktionsfritt i galaxen,

hakar aldrig i, driver aldrig på,

behåller sin rörelsemängd för sig.

Tystnaden är bristen på entropi.

Dammet är vi, i urverket.

Tiden är väntan.