Planck

Hud skimrar till i mörkret, 

reflekterar stjärnljuset

ut mot oceaner av sammet.

Eller inget.

 

Såhär vid havet kan jag leva med tystnad,

för något växer inom mig i lugnet

och gör varje ögonblick

till förväntan.

 

Du säger att man kan se

Danmark härifrån,

och jag tänker på

att allt är outforskat

om man bara aldrig

öppnar en atlas.

 

Samtidigt glänser Skagerak

under fyrar, fiskebåtar och

förgånga färjors lanternor.

Din röst darrar lite,

men det är inte melodin jag hör på,

utan en andningstakt och en hjärtrytm.

 

Och jag kan leva

med tystnad;

eller älska

med sång.