Planck

varefter man promenerade upp till gamla Masthugget,

blickade mot öster och förde skriftliga dialoger med sig själv.

Ett sätt att smälta.

Hösten, när man satt i nygamla bänkar

och citerade popstjärnor för sig själv,

medan tillvaron ljusnade ju mörkare dagarna blev.

Ett sätt att lära känna.

Alltid nätterna, aldrig en blund.

Bara tårar och viskade ord ut genom fönstret.

Namn, namn, ord, sånger och böner.

Ett sätt att känna att man levde.