Det sönderslagnas värde
Just innan solen försvinner
från fasaden mitt emot
bultar mitt hjärta lite hårdare.
Hur kan ni inte se?
Hur kan ni inte förstå?
Är det något ni saknar,
ett facit och ett förhållningssätt?
Jag lever, jag älskar, jag ler.
Obehindrat, oberoende.
Men ni litar till normen som aldrig förr.
Den är den lilla klippan
som alltid sitter mitt i vattenfallet
och delar de fallande massorna i två.
Jag klättrar bara över.
Kommentarer
Trackback
